måndagen den 26:e augusti 2019

Renovering & tapetsering

När man ska tapetsera kan det underlätta att beställa tapeter online och kunna bläddra och kika i egen takt istället för att gå till flera olika butiker.

Det underlättade att använda en tapet-webshop när vi renoverade hemmet.

torsdagen den 2:e maj 2018

Påminnelsen om sin lånetid

Hitta billiga och säkra Kassaskåp på Kassaskåpdirekt! Här hittar du nya och begagnade kassaskåp till marknadens lägsta priser! välj det kassaskåp som passar dig bäst.

onsdagen den 24:e april 2018

När man inte vill göra saker halvdant

En månad sedan jag skrev här sist. Jag har varit i Karlstad, på Gotland, blivit sjuk, träffat bebisen som jag är extramoster till (!), gosat med lillehunden och jobbat. Inte så många veckor kvar nu av praktiken, det känns tråkigt. Sista chansen att göra praktikantiga saker, som att lära sig av gamla rävar, utan att känna så mycket press på att producera. Jag har fått sommarjobb också. Sju veckor på Nyheter på DN, så det är ju bra. Också skönt att öka sin inkomst med det dubbla bara från en månad till en annan.

Funderar ibland på att göra något mer kvalitativt av denna blogg. Tänker att jag ska rensa bort strunt och gamla inlägg och bara skriva bra saker. Men så är jag oftast ganska trött på bokstäver ändå när jag lämnar Thorildsplan och tycker att det kanske är onödigt att ställa bloggkrav på mig själv – förutom alla andra krav jag har skaffat mig.

Men ibland kommer någon liten dam med röda plastbågar som haffar mig vid skrivaren för hon vill säga att jag skriver bra och att hon har tänkt säga det ett tag. Så då gör hon det.

Jag tänker att det kanske är mer sånt jag borde skriva här, något för damen på redaktionen som jag inte vet namnet på och något för er andra som en gång var frekventa besökare.

Och så kommer jag inte fram till något alls.

söndagen den 24:e mars 2018

Lillebarnet och valpen

Alltså, nästan halva praktiken har gått. Hjälp! Jag vill aldrig lämna DN. Älskar tidningen som att den vore mitt eget barn, men så är jag i själva verket inte mer släkt med det lilla tidningsbarnet än på mycket, mycket långt avstånd och mitt deltagande i skapandeprocessen av lillebarnet kan endast jämföras med ett tunt hårstrå. Inte ens ett huvudstrå, snarare ett litet fjun på ena fingret.

Well well, så länge jag har chansen går jag runt och tycker att jag hör hemma där på redaktionen.

På torsdag är det påsk och då ska jag äntligen få träffa min nya valpkompis hos mamma och Johnny på Gotland. Så mysigt och härligt att få lite djurkärlek.

lördagen den 16:e mars 2018

Tack för att vi fick ha dig

Jag brukade färga håret på dig på den tiden när du fortfarande skrattade. Det är komiskt när jag tänker på det, för du lät nästan som Långben. Ditt skratt liksom kluckade fram, trycktes upp genom halsen och skrynklade till ditt ansikte. Som att det var lite ansträngande att skratta. Jag smetade ut färgen i din lilla gråa kalufs och det gick inte åt mycket alls. Torkade bort det som kom på huden med toalettpapper. Ditt huvud var så litet. Örsnibbarna hängiga och mjuka.

Du kände dig så fin sen när håret var mörkt igen och personalen kom in och gav komplimanger. "Vad snygg du är i håret, Anna-Liisa" sa de medan vi tog på oss jackorna och sa hejdå. Ibland ville du gå med oss till dörren och då tog det jättelång tid att komma därifrån. Långsamt gick vi bredvid dig när du med små släpande steg tog dig fram med rollatorn. Du var så glad då och det gjorde alltid ont att lämna dig när dina små ögon lyste. De andra gamlingarna satt med tom blick framför tv:n och förstod inte ens vad det var för program. Men du var inte som de. Du visste att de fyra siffrorna på väggen var koden som låste upp dörren och du var arg för du tyckte att du hade hamnat på ett dårhus.

Det är flera år sedan jag färgade håret på dig. Det var ju krångligt redan då att försöka skölja över handfatet och din kropp blev bara stelare. Det kluckande skrattet mer sällsynt. Ditt hår fick vara grått och jag funderade över vad du tyckte om det. Tänkte du ens på det?

Jag målade dina naglar i stället. Tog bort den bortskavda färgen och målade nytt. Dina naglar var gula och tjocka. Skrovliga. Egentligen tyckte jag att de var lite läskiga men det kunde ju inte du rå för, så jag gjorde det jag kunde för att ge dig lite kärlek. För att även en 85-åring som inte längre kan prata svenska och som inte längre känner igen sina barnbarn ska få känna sig fin.

Målade någon dina naglar en sista gång, mormor?

onsdagen den 13:e mars 2018

Never ending brottningsmatch

Long time no see Bloggis. Jag har faktiskt inte alls lärt mig det jag hade tänkt innan jag började på praktiken. Fast det finns ju gott om tid kvar att lära sig det också. Däremot har jag lärt mig massa små saker som jag inte visste att jag behövde lära mig. Om mig själv och om vilken journalist jag vill vara. Hur jag vill agera i massa olika situationer och vad jag tycker är viktigt. Vad jag vill kunna stå för när det är mitt korta bylinenamn som är tryckt intill artikeln. Namnet som är så kort att det måste fyllas ut med en bild för att det inte ska bli för luftigt.

Det har jag tänkt på mycket. Och brottats fram och tillbaka om vad jag tror att man borde göra och vad jag egentligen vill. Brottats med tanken om vad jag har lärt mig är det "finaste" man kan göra som journalist. Gräv! Guldspadar! Avslöjanden! Granskning!

Papper i drivor och siffror som är tråkiga. Telefonsamtal och årsredovisningar och allt låter just nu bara torrt, torrt, torrt och tråkigt. Det är inte alls det bästa jag kan tänka mig. Nog för att det är viktigt och ska göras, men det kommer nog aldrig att göras av mig. Nej, människor ska det vara. Det är det riktigt intressanta. Och jag hoppas att det är där jag också ska göra något fantastiskt en dag. Att det är då som den här (just i kväll) förbannade HSP:n kan komma till sin rätt. Men det tror jag.

onsdagen den 20:e februari 2018

Miss Prestationsångest Näs

Jaha hörrni. Så har man lagom lärt sig att hitta på DN-redaktionen när man börjar oroa sig för sommarvikariat. I höstas oroade man sig för var man skulle få ha sin praktik, och nu detta alltså. I natt körde jag en gammal goding och vaknade mitt i skönsömnen och var rädd för att inte få jobb. Låg väl vaken någon timme och tänkte på det. Kom inte fram till så mycket.

Jag som tänkte att jag skulle vara glad för typ all framtid efter att jag fick praktikbeskedet från DN? Det känns ju inte som att det spelar så stor roll att jag är glad över det gamla beskedet om jag bara går igenom dessa fyra månader som vilken praktikant som helst som sedan försvinner iväg och räddas upp av random landsortstidning. Vad spelar det då för roll om jag är glad när jag måste vara bra och duktigast och ha tur för att få jobb? Helst vill jag ju vara oersättlig, eller i alla fall näst intill.

Och så var det ju det här med kraven på sig själv. Som inte bör vara orealistiska.

tisdagen den 19:e februari 2018

Rapport från en trött

Hade en ganska dålig dag i dag för första gången på praktiken. Hjälpte dock att prata i en timme med min bror när jag kom hem, sedan köpte jag tulpaner till mig själv för att bli lite gladare. Och för att det skulle bli fint, för jag fick panik över att mitt rum var så fult så nu har jag möblerat om. Känns bra. Det var andra gången jag möblerade om sedan vi flyttade hit för två och en halv vecka sedan.

Ja men annars har jag det fint på DN. Trivs väldigt bra faktiskt. Började på feature i dag och funderade över hur människor på de olika redaktionerna är. Tyckte mig se ett mönster. Hoppades att jag passar in i mönstret och funderade lite till. Kanske är det feature jag borde ägna mig åt resten av mitt liv? Kan inte tänka mig något finare än att få träffa människor och höra deras historier. Och sedan sätta ord på det. Den som lever får se. Klart slut.

söndagen den 10:e februari 2018

Ignorans och bakläxa

Mycket nytt att vänja sig vid här första veckan i Stockholm. Ljud och tider och nya rutiner. Kom till exempel på först i går att jag inte har sett på nyheterna någon morgon här, det ingår ju i min vanliga rutin i Svallet. Blev löjligt glad i går också för att jag hade gjort havremjölk och kunde äta gröt till frukost för första gången på över en vecka.

Glömmer att rätta mig efter min egen kropp också, vilket inte är bra. Det gjorde till exempel att dagens lunch blev lite sallad och middagen blev alldeles för sen, så efter en eftermiddag med blodsockerfall har jag nu legat med migrän i tre timmar. Kan inte somna innan det har blivit bättre heller. Dålig uppladdning inför vecka två. Måste bättra mig där.

Annars är livet fantastiskt och jag själv också, så länge jag äter som jag behöver vill säga. Har än en gång insett att jag aldrig har varit eller kommer bli någon pluggis. Jag älskar att jobba och det är det jag är bra på också. Kanske hade mitt medium rätt; att pluggandet med allt vad det innebär inte passar en HSP. Och jag har definitivt varit highly sensitive den här veckan. Det tar på krafterna alltså. Därför ännu viktigare att lyssna till sig själv. Så det får bli min läxa helt enkelt. Klart slut.

lördagen den 26:e januari 2018

När kroppen säger stopp

Jag har tagit på mig lite för många åtaganden den här veckan. Jag är ju ganska duktig på att göra det, kan inte riktigt låta bli när saker är roliga. Detta har dock resulterat i för lite sömn och en förkylning. Tji fick jag. Men men, det får jag ta. Ska på något vis få ihop det här med packningen också. Är lite nervös inför det. Känns som att det kan ta längre tid än vad jag tror och vad gör jag om sakerna inte får plats i källaren ens? Nåja, det blir ett senare problem. Just nu ska min nyinköpta ipren få göra mig arbetsduglig igen. Nästa helg däremot, då tänker jag bara ligga i sängen i Sköndal och läsa. Laga lite matlådor och kanske besöka någon loppis också. Men annars får det bli väldigt lugnt.

onsdagen den 23:e januari 2018

Mot Gjörwellsgatan

För ett år sedan hade vi redaktionsövning i J-huset. I ett hörn av datasalen satt tvåorna och blev coachade av Pelle. De skulle ut på sin långpraktik och jag undrade i mitt huvud hur de vågade. Var tacksam för och såg fram emot alla tolv månader jag hade kvar innan det skulle bli min tur. Tänkte att "om de skickar ut oss den fjärde terminen på utbildningen måste det ju betyda att vi är redo då" och väntade tålmodigt på att redo-känslan skulle infinna sig.

Och någon gång under julen verkar det som att nervositeten försvann. Jag har tänkt så mycket på hur det ska bli, hur mitt nya Stockholmsliv ska se ut att jag snarare tycker att det är konstigt att jag fortfarande är kvar i Sundsvall. Jag vet inte om det betyder att jag är redo. Antagligen. Jag har väntat och längtat i flera år men inte varit redo förrän alldeles nyligen. Och trots att Ingemar sågade två av mina tre ingresser i dag får det väl helt enkelt duga så här. De säger ju ändå att de där ute på redaktionerna inte fattar hur bra vi är när vi kommer. Men jag ska minsann visa dem. Och inte vara rädd. Bara vara härliga Super- med bra idéer.

Det kommer bli kul. Jag är ju gjord för det här.